Mitt älskade Norrbotten

I vemod och saknad jag sänker min blick
Och längtar till landet i nord
Ta del av dess skönhet och stolthet, jag fick
Den vackraste plats här på jord

Djupt i dess skogar, där trollen fann ro
Prydda med kvistar och gull
Jag önskar jag ännu i Norrland fick bo
Men i vanmakt jag super mig full

I söder är marken så platt och så ful
Och solen på himlen är gul
Likt de vidsträckta åkrar där inget är kul
Jag längtar tillbaks till mitt skjul.

Ty i Norrland där kröp jag omkring i mossa
För människor jag gömde mig väl
Om vintern fick jag naturligtvis frossa
Men jag hade ju ett jävla gott skäl

Men nu sitter jag här med en öl i min hand
Och ynkligt jag drömmer mig hän
Till det fagra, brutala, fantastiska land
I norrvinden doftas mitt län



En dikt av en duktig diktare typ :)

Yeeeesterdaaay

Igår köpte jag kakor för över 200 kr....
Jag skulle egentligen handla en liter mjölk.

OBS!

MAN KAN INTE SÄTTA KAKORNA VID INGÅNGEN AV AFFÄREN!

Jaha, då sitter man här med alla kakburkar och inga pengar.

Igår urinerade jag även utanför min grannes fönster, hähähä..
Så busigt av mig.
Jag fick inte upp min dörr.. vi har två konstiga lås som jag kan stå med i timmar..
När jag var liten fick jag lära mig att nöden har ingen lag!

så där satt man med baken rätt upp i luften när min egen toalett inte var långt borta.
Pinsamt, patetiskt och vidrigt...


Stockholm

Stockholm är en ensam stad.

Alla är fokuserade på jobb, framgång, berömmelse och pengar.
Alla vill bli kända, berömda och omtalade..
Dom flesta har någorlunda goda kontakter och säkerligen även mycket goda chanser för framgång.

Alla är bara ett eller två steg ifrån att göra det dom alla väntar på, det där genombrottet.

Dom är nästan där, så nära, så nära att dom kan känna smaken av det.
Och när dom vandrar förbi mig på gatorna så kan fan till och med jag känna smaken av det.

Jag saknar Luleå.

Jag saknar mina vänner.
Jag saknar att leva utan ambitioner.
Jag saknar söndagshäng på roasters.
Jag saknar att vara stamkund på allstar.
Jag saknar statoil.
Jag saknar norrlänskan.
Jag saknar skog.
Jag saknar att kunna varenda stig i staden.
Jag saknar min cykel.
Jag saknar våra mjölkpaket.
Jag saknar normala människor.
Jag saknar den lilla tryggheten.

Jag saknar ta mig fan allt det som jag egentligen hatar.

Det är svårt att anpassa sig efter en kultur baserad på att alltid vilja ha mer,
på att aldrig vara nöjd.

Jag känner mig ensam, jag saknar mitt gamla liv.

Morgon

Jag stirrar på min telefon, inga missade samtal.

Jag stirrar i det jävla taket.

Taket har inte så mycket att säga till mig den här morgonen, kan inte tala om för mig varför jag inte tar mig upp ur sängen, kan inte tala om för mig varför min sorg börjar kännas som ilska, kan inte tala om för mig hur jag ska hantera det.

Kan inte säga mig ett jävla piss.

Jag röker, stirrar, väntar, väntar, väntar, ingenting.

I skapandets skede

Efter många om och men så har jag sammanfattat Ryssland lite kort för mig själv.

Ryssarna är elaka jävlar, har alltid varit elaka jävlar.
Dom spöade skiter ur Napoleon, spöade skiten ur Mr Hitler.
Ja, spöade skiten ur varenda jävel dom fick tag i helt enkelt.

Förr var ryssarna i Ryssland och brydde sig inte ett skit.

Sen, mitt i allt, hölls dom inlåsta i Sovjetunionen i sjuttio år.

Nu är dom satans jävlarna fria och dom såg vad vi hade, och kom hit i stora jävla horder. Och som jag sa, dom är elaka jävlar.

Om jag är en sexa på den elaka skalan så är dom tolvor.

Dom är giriga och aggressiva. Och nu när typ hela världen, eller ja, större delen av världen har gått med i EU så tänkte jag att vi kunde kliva ur vägen för dom.

Fast vi kan inte kliva ur vägen bara så där,
för då verkar vi svaga och rädda och då knäpper dom oss.

Alltså får vi helt enkelt komma fram till någon form av överenskommelse.

Alla är vinnare, alla är glada, inga obehagligheter förekommer.

Jag känner en form av ro och lugn i själen över att veta att vi slipper ha med dom jävlarna att göra under den luriga ryska vintern som av någon anledning alltid tajmar in varje gång ryssarna är involverade. 


Nu är det fan på tiden att jag drar mig tillbaka till kojan.
Jobbet kallar 04.10.
Nattinatti


Flugfan

En gång för länge sen, jag kan ej minnas vart jag var på väg.. nåväl, jag mötte iallafall en man.
Han sa till mig att jag ser ut som en fluga.
Jag kunde inte låta bli att fråga varför han tycker att jag ser ut som en fluga och han säger att:

Flugor föds i skit och lever i skit.
och han säger att jag ser ut som skit
och det ser ut som att jag har levt i, med och genom skit.
alltså ser jag ut som en fluga.

Jag visste inte vad jag skulle svara så jag sa:

tack, min vän, tack.


RSS 2.0