Stockholm är en ensam stad.

Alla är fokuserade på jobb, framgång, berömmelse och pengar.
Alla vill bli kända, berömda och omtalade..
Dom flesta har någorlunda goda kontakter och säkerligen även mycket goda chanser för framgång.

Alla är bara ett eller två steg ifrån att göra det dom alla väntar på, det där genombrottet.

Dom är nästan där, så nära, så nära att dom kan känna smaken av det.
Och när dom vandrar förbi mig på gatorna så kan fan till och med jag känna smaken av det.

Jag saknar Luleå.

Jag saknar mina vänner.
Jag saknar att leva utan ambitioner.
Jag saknar söndagshäng på roasters.
Jag saknar att vara stamkund på allstar.
Jag saknar statoil.
Jag saknar norrlänskan.
Jag saknar skog.
Jag saknar att kunna varenda stig i staden.
Jag saknar min cykel.
Jag saknar våra mjölkpaket.
Jag saknar normala människor.
Jag saknar den lilla tryggheten.

Jag saknar ta mig fan allt det som jag egentligen hatar.

Det är svårt att anpassa sig efter en kultur baserad på att alltid vilja ha mer,
på att aldrig vara nöjd.

Jag känner mig ensam, jag saknar mitt gamla liv.