Det blev ingen sömn inatt.
Jag är van vid lite sömn, det är lite av en rutin för mig att sova när det finns tid.

En helt vanlig tisdag.

Jobb, jobb, jobb, jobb, mera jobb, och jobb.

Larmen från dom långa, vita, kala korridorerna ekar i mitt huvud.

På jobbet.
På bussen.
I mitt hem.
I mina drömmar. 

Efter jobbet Följde jag med Emma till läkaren.

Det var en ful typ.
Det var en man.
Jag gav honom ett namn.
Evert.

Everts utseende påminde mig om en sparris.
En böjbar sparris...
Genom att lyssna på Everts prat, 
kom jag fram till att hans personlighet var likt ett hårdkokt ägg
torr, tråkig och förutsägbar.

Man vet hur unken smaken är, men likförbannat äter man det där jävla ägget.

Nåväl, nog om Evert, nu sitter jag här i min ensamhet,
mätt och nöjd som en proppfull kastrull,
och hur patetiskt detta än må låta så sitter jag och inväntar vädret på tv4.

Så att jag kan gå och sova sen,
nu när det faktiskt finns tid över.

Nattinatti.

Lördagen fylldes med hårt arbete. 08.00 - 21.00.
Sen en liten försening på det. Fantastiskt..
Tack så jävla mycket SL, dra åt helvete!

Det som är alldeles fantastiskt med att jobba heldagar är att det endast är du själv som arbetar (dock kanske med/tillsammans med någon kollega) men sen kan det ju lika gärna vara med någon liten sketen timvikarie, som inte alls har något att säga till om. Inget illa gentemot timvikarier jag tycker om många av dom men det är bara skönt att för en gångs skull kunna planera en hel dag.

När man arbetar heldag så har du även en timmas rast, vilket känns helt underbart som en bris fylld med vitaminer och energier, och sen när man kommer tillbaka så är man lugn och rofylld.

Nåväl. Tillbaka till min timmes rast.

Jag mötte upp Emma, som redan hade haft en halvtimme av sin timmas rast. Så vi slog våra genialiska huvuden ihop och styrde fötterna ut genom entren till det fantstiska vädret utomhus.

Vi möts av en parkbänk.
Parkbänken lyser grön och den välkomnade oss.
En grön soffa i trä för två.

När Emmas rast var slut och jag hade en halvtimme kvar så sprudlade mina tankar iväg. Iväg till förträngda minnen då jag satt på hemmet.
Minnen som dom från hemmet, borde egentligen ha stannat bakom lås och bom. Men ibland dyker dom upp till ytan och bitchslappar en, ibland jävligt hårt. 

Där tolkade folk mig som galen. Så till sist var man i den rollen.
Eller också så var man helt enkelt galen.

Jag tänker tillbaka på alla lirare jag bodde med där.
Jennifer, Jossan, Verro, Natta, Simon, Alex, Sofia mf.
Vi arbetade hårt och fastän det var skit bakom gardinen så var det ändå någon sorts familjeidyll. Vi hade mycket kul, och till slut dämpades allt hat och ilska, åtminstonde utåtsett.

Det var som att jag ständigt gick omkring med en mantel full i våld, ilska och hat, som jag i tidigt stadie drog  stor nytta av eftersom dom fyllde alla mina hål på något sätt.

Samtidigt som jag bara blir arg i hela kroppen av att blicka tillbaka till tiden på hemmet, så tror jag ändå att tiden där gav mig mycket. Den formade mig, och jag fick någon form av moral.

Ja, genom åren har man blivit väldigt härdad.

Men ibland funderar jag likförbannat på om härdad i mitt fall kanske betyder att jag har brist på empati?

Mina tankar drog tvärnit.
Mitt försvarssystem tog över, och ville radera allt.
Glömma det gamla och förtränga. 
Jag tittade upp mot himlen.
Japp, den var fortfarande blå,
och jobbet kallar.