Så fort solen steg fram för ca 2 minuter sen så började jag att tänka på våra samtal.
Du ringer aldrig längre, vi talar aldrig längre.
Det är nog inte meningen att jag ska sakna dig alls.
Kanske är det bara något jag intalar mig själv?
Jag vet inte.

Våran tajming har alltid varit kass.

Här sitter man och filosoferar på äldre dagar och skriver saker som jag vet att jag kommer få ångra.
Fyfan för dig.

Jag saknar att ha någon som jävlas med mig, som gör mig riktigt tävlingsinriktad och nervös, ingen gör det lika bra som du.

Oj vad känslosamt det här lät då.
Jag kanske är en kärleksfull person trots allt?

Nä, nu ljög jag igen.