När man i timmar i sträck stirrat i taket tills tankarna är så långt borta från en själv att man inte vet om man tänker eller drömmer.
När man efter fyra timmar av desperata försök att få ork till att ställa sig upp och äntligen gör de,
så slås man av insikten att det  bara var bortkastad tid när man lika gärna kunde ha legat kvar.
Man vaknar till en värld där kallhet är en bedrift och känslor är en svaghet, en värld som är dömd att förgöra sig själv med sin egoism.