Det var under luleåkalaset helgen..
Jag låg i soffan en stund och pillade mig i naveln
medans jag försökte få någon form av inre motivation till att göra mig någorlunda
grann, fager, angenäm..
Ja, kalla det vad ni vill!

där låg jag och rotade runt djupt in i hjässan efter mina reminiscenser från fjolårets tillställning, vilket var väldigt påfrestande, ja en riktig börda, med tanke på att det var något som tydligen inte var riktigt värdigt att lägga på minnet.

Folk, fok, folk, folk, och folk igen.

Mat, mat och återigen mat.

Efter några minuter bortsjunken djupt i mitt eget inre insåg jag hur eländigt jobbig denna helg skulle komma till att bli.

När man väl tror att man kommit undan den eländiga marsipanmassan fylld av människor som inte verkar vela annat än att mosa ner mig, framstupa på den orena asfalten så att resterande gubbar kunde kavla ut mig med sina enorma klövar till fötter, tills man slutligen fastnar under deras tragiska trampdyna. 

Då ligger man där grå, solkig och bortglömd.
Precis så som Luleå stad är lämnad, en söndagkväll efter den stora helgens alla bravader. 

Men det här året gjorde jag allt för att förenkla hela proceduren.

Jag insåg att jag behövde någonting stärkande inför detta. Efter lite rusdryck i kroppen blev jag genast lite yr i hjässan min, då jag inte hade fått i mig nog med mat under eftermiddagen.
Jag såg för min inre syn hur mängder av hjärnceller förstördes vid varje klunk. 
Eftersom att jag fortfrande tänkte på alkoholens förödande verkningar behövde jag onekligen ett glas till. 
 
Min plan var att bli lite lagomt på lyran.

Efter några timmar var jag tvungen att komma bort från denna plågornas boning som dom återigen kallade för Luleåkalaset, och rädda mitt usla lilla liv.

De andra fick banne mig klara sig bäst de kunde.